Jag har faktiskt kört på Scandinavian Raceway i Anderstorp på riktigt. I en riktig F1. Det första jag gör i Race Pro är en nostalgitripp till samma bana. Men nu i en betydligt beskedligare Mini Cooper. Och jag känner faktiskt igen mig rätt väl. Visserligen tycker jag att det var enklare att ratta en F1 i verkligheten än vad det är att ta sig fram i detta ultrarealistiska spel. För det är svårt. Väldigt svårt. Spelet erbjuder 350 olika bilar som du kan köra på ett 20-tal välkända racingbanor.
Det är snyggt och väldigt realistiskt. Ett spel gjort av proffs för proffs. Och det är där skon klämmer litegrann. Den höga svårighetströskeln kommer nog att avskräcka en och annan spelare.
Plattform: Nintendo Wii Cirkapris: 499 kronor Ålder: 12 år
Den gamla Dreamcast-favoriten gör comeback i ringen, nu på Nintendo Wii. Förutsättningarna är ju rätt goda. De gamla R2R-spelen var skojboxning när den är som bäst. Roliga karaktärer, snabbt och vansinnigt.
Men tyvärr. Det här slår ingen knock out på mig. Spelet trasslar in sig i repen på grund av taskiga kontroller. Ett problem som allt för många sportspel på wii:n har. Just de rörelsekänsliga kontrollerna borde ju annars lämpa sig alldeles utmärkt för det här spelet. Men det finns ingen finess eller skärpa i kontrollerna. Det känns som om man bara behöva veva runt med armarna och hoppas att något av slagen ska hitta rätt på måfå. Bland boxningsspel så måste det här ses som en riktig flugviktare ...
Andra världskriget är över och Sovjet och USA väntar på en ursäkt att anfalla den andre, i rent självförsvar förstås. I verkligheten kom det aldrig nåt anfall men det hade blivit ett skittråkigt krigsspel varför man har kryddat historien en aning. Fullskaligt världskrig mellan två supermakter med andra ord.
Spelet är ett realtidsstrategispel uppdelat i 18 uppdrag. 19 om du räknar med det överdrivet pedagogiska träningsuppdraget. Du tar kontrollen, främst över Nato-trupper men ibland även över bataljoner från Röda Armén.
Varje uppdrag har ett primärt mål som måste uppnås, samt ett antal sekundära, för den som vill visa sig på styva linan. Ofta finns det mer än ett sätt att klara uppdragen på vilket ger det hela en gnutta falsk frihet som ändå ger en positiv touch till spelet.
Något “bygga-bas-och-träna-upp-en-löjligt-stor-arme-spel-som-kan-krossa-allt“-spel är det inte. Armen, pansarvagnar och infanterister med diverse specialfunktioner som eldkastare och extra camouflage väljer du ut innan uppdraget och sedan får du vara nöjd, med detta. Valde du fel, synd för dig.
Det blir en del svärande under uppdragen ska väl tilläggas, särskilt för den som brukar ha som strategi att förskansa sig inne i sin bas i flera timmar för att bygga upp fullständigt överdrivna och oövervinnerliga arméer. Du spelar inte igenom det på en eftermiddag. Codename Panzers Cold War är värt att spela helt klart, bra kontroll, hyfsat varierande uppdrag och enheter. Det känns dock inte som om det levererar någonting nytt till genren och därför blir det inget topp-betyg.
Plattform: PC Cirkapris: 350:- Rekommenderad ålder: 7 år
Ett strategispel som utspelar sig i det antika rom. Inte särskilt originellt kanske men vem har sagt att det måste vara det, det viktigaste är ju att spelet är bra. Grand Ages Rome är sådär.
Spelet är ett klassiskt bygg-kriga-spel. Du börjar som en ung adelsman som ska gå i fronten för din familjs återtagande av Romarriket efter åratal i exil i Afrika. Ju längre du spelar och ju fler uppdrag du tar dig igenom ju mer populär och betydelsefull blir du.
De första uppdragen är ganska basic och syftar mest till att man ska få grepp om kontrollerna och hur ens invånare och soldater fungerar och hur handel och forskning bedrivs. Rent allmänt fungerar det så att så länge arbetarna har mat och arbete är de nöjda. De högre samhällsklasserna kräver lite mer, i form av underhållning och religion. Misslyckas man med att förse dem med det de vill ha blir de förbannade och tänder eld stan. Det är dock ganska enkelt att få ett fungerande samhälle med nöjda invånare vilket tyvärr blir lite trist.
Dock går det inte ta tillbaka ett imperium med våld utan att använda sig av just våld och till det behövs soldater. Och soldater behöver järn, underhållning och mat. Enligt mitt tycke är det alldeles för knepigt, eller snarare tidsödande att få fram soldater till sin stad och arméerna blir ofta löjligt små. Några fullskaliga krig blir det aldrig utan det handlar mest om små skärmytslingar. Dock ska soldaterna ha cred för sin förmåga att lyda order, de retirerar i god ordning när man ger order om det som rutinerade romare ska göra.
Grand Ages Rome funkar som strategispel men det blir aldrig riktigt spännande eftersom det inte kräver särskilt mycket strategi. Godkänt men inte mer.
Cirkapris: 579 :-
Tredje världskriget är här. Världens naturtillgångar börjar ta slut och Ryssland rustar upp sin jättelika armé till ännu större och spänningarna stiger. Till slut bryter kriget ut. Där är scenariot i Endwar. Handlingen byggs upp med hjälp av dramatiska tv-sändningar och politiska möten. Även om detta är ett väl beprövat koncept så känns det äkta och stämningsfullt. Realtidsstrategispel har egentligen aldrig funkar särskilt bra på konsol, men Endwar är ett undantag. Lösningen på trög styrning med handkontroller heter headset. Som fältherre sköter du samtliga trupper med röstkommandon och ger dem order vad de skall göra. Och det fungerar bättre än vad det låter. Kan man bara prata någorlunda tydligt så lyder soldaterna din minsta vink. På minussidan finns att det är svårt att få en bra överblick över slagfältet, dina trupper och fienden. Spelbalansen är lite si och så med. Men på det stora hela så är det ett bra spel – Endwar är bäst i sin genre.
Moto GP 08 är ett spel som till en början mest känns som ett ganska platt och halvtråkigt spel som varken erbjuder ett intressant motorljud eller bra grafik. Omgivningarna är ganska enkla och på vissa banor har du svårt att se vart du ska ta vägen. Kontrollen känns svår och trögstyrd till en början, men det avtar ganska snabbt. Detta är ett spel som riktar sig till en lite bredare publik. Det spelar ingen större roll ifall du är ung eller lite äldre. Det finns ett ganska stort urval med kategorier i spelet så som utmaningar, mästerskap, karriär m.m. I karriär får du börja från grunden i 125cc klassen och arbeta dig upp mot Moto GP. Till en början har du 4 olika motorcyklar att välja mellan men ju längre du kommer desto fler blir det. Du får välja olika uppgraderingar och får tillgång till diverse nya saker när du vinner ett lopp. Det är ganksa lätt att komma in i spelet och efter en stunds spelande kommer man till insikt om att detta spel är ganska roligt, den till början tråkiga grafiken börjar kännas helt ok och motorljudet får mindre betydelse. Det finns en del dolda finesser med spelet trots allt som kan vara kul att spela igenom. Dessvärre finns det inte något flerspelar läge utan att behöva ansluta sig till Xbox live. Detta är lite tråkigt då denna typ av spel oftast är roligare om man är fler än en.
Du är en nyligen frisläppt före detta Yakuza. Under tiden du suttit inne har
organisationen förändrats och en ny konkurrerande kraft vill ta sig in på
marknaden. Ditt uppdrag blir att mäkla fred. Inledningen av storyn är
väldigt häftig och man får lite Pulp Fiction-känsla. Dock känns den lite
lång och det är först efter en dryg halvtimme själva spelandet kommer i
gång. Själva historien är överlag väldigt snygg och cool men efter ett tag
känns slagsmålsscenerna ganska enformiga och i vissa fall meningslösa.
18-årsgränsen indikerar ju mycket och blodigt våld men jag har sett
betydligt värre.
Det är alltså den gamla Rubiks Kub som fått nytt liv men i många olika
former. Åtta olika spel i ett med ett gemensamt – att försöka lösa olika
pussel. Ett av spelen är givetvis att fixa kuben men eftersom jag är lika
värdelös nu som då på att lösa den finner jag större nöje i de andra
spelen. Gemensamt för dem är att det finns en given lösning och det gäller
att klura ut den. Ungefär som – om någon minns dem – Lemmings och det är
väldigt underhållande. Ger många, många timmars förströelse och är perfekt
för en lång bilresa eller flygtur. Ingenting för de mindre barnen dock.
Du hamnar på Ranger-skolan för att lära dig mer om Pokémonerna. På skolan
tilldelas du uppdrag som ska genomföras och på din väg möter du Pokémoner
som du måste fånga in eftersom de kan bli användbara. Samtliga Pokémoner
har förstås olika egenskaper som kan bli till nytta för dig.
Jag tyckte personligen att spelet var ganska trist. Jag hade förväntat mig
mer, i synnerhet bättre grafik när det handlar om Pokémon. Till de
föräldrar som ger efter och köper spelet till sin son eller dotter så ska
ni veta att ni kommer att få ägna mycket tid åt att översätta vad som
sägs. För här gäller det verkligen att förstå uppdragen och engelskan är
inte alltid enkel, inte ens för en vuxen.
Den är tecknad! (Det var inte den förra). Även om den är en skön kontrast till alla nya spel som är superrealistiska går det inte riktigt hem hos mig. Till din hjälp har du en tjej som med sina magiska krafter kan besegra mörkret som släppts lös. Genom att springa, hitta vägar eller få hjälpa av tjejen att ta reda på vart du ska, tar du dig till olika platser som hon ska "läka" och på varje plats finns en väktare som du ska besegra. Jag tycker inte att spelet är särskilt likt sin föregångare vare sig vad gäller utseende eller vad man kan göra. Möjlighet att springa på olika sätt var definitivt bättre i det gamla spelet, emedan friheten att röra sig vart du vill är mycket bättre i det här nya. Spelet har sina plus, och trots sina minus, är det ett kul tidsfördriv.
Racingspel på bärbara spelkonsoler har aldrig varit någon större hit, frånsett ett och annat Mario Kart racing. Formatet känns ofta för litet och för stelt för att man ska få den rätta känslan. Tyvärr så utgör inte Trackmania DS något undantag. Trots att man kan göra egna banor så blir det aldrig riktigt kul. Själva racingen känns stel, platt och simpel. Roligare blir det så klart om man spelar mot en kompis och som vanligt med Nintendo DS räcker det att bara en av er har spelet för att ni skall kunna spela tillsammans. Men på det stora hela så laddar jag hellre min XB360 med Racedriver Grid och lirar på min 42 tummare.
Banjo-Kazooie, Nuts & Bolts
Jättekul tidsfördriv, snygg grafik och bra spelkontroller. Du är Banjo-Kazooie och rör dig i hans fantasivärldar, dvs det finns många ställen att besöka. Spelet går ut på att du ska krossa den elaka häxan och för att kunna göra det måste du bygga olika farkoster och utföra olika uppdrag. Man får passa sig för häxans rosa, vildsinta ”bollar” som gör allt för att få förstöra din farkost. Ett uppdrag går t ex ut på att köra en bomb till grävlingen som ska desarmera den. Du har bara en viss tid på dig och måste dessutom passa dig för de rosa bollarna. Är du för långsam så sprängs bomben, klarar du uppdraget kan du t ex få nya delar att bygga med. Du kan bygga fordon som rullar, flyger och flyter och du kan utrusta dem med olika vapen, vagnar och massor med andra saker.
”It's alive!” ... En av mina bästa vänner blev i det närmaste patologiskt beroende av den (Red Bull?)-speedade lilla igelkotten som gjorde entré i spelvärlden på Sega Megadrive för sisådär hundra år sedan. I övrigt var hon inte så svag för spel, utan nöjde sig oftast med ett parti Hjärter på datorn. Nu gör alltså det lilla blåa kreaturet comeback. Och givetvis är det mycket snyggare – det har ju trots allt hänt en del på utvecklingsfronten de senaste hundra åren. Allt vore frid och fröjd om inte Sonic the hedgehog plötsligt förvandlas till Sonic the werehog. Och i samma stund förvandlas betyget från en åtta till en sexa. Spelarna vill ha Sonic duracell-Sonic precis som han är, precis som han var för hundra år sedan. Men oavsett det så är jag tämligen säker på en sak – min vän kommer garanterat ta ett återfall så fort hon får chansen ...
Steel Fury: Kharkov 1942 är en stridvagnssimulator som baseras på en rysk offensiv som ägde rum i maj 1942. Tyskarna har ringat in tre sovjetiska armér som blir så illa tvungna att försöka slå sig fria. Din del i stridigheterna blir som besättningsman i en av de tre stridsvagnar som spelet erbjuder.
Vare sig du är förare, kommendör, eller skytt lär du få en hel del att hålla reda på när kulorna börjar vina. Knappkombinationerna är många och det krävs en omfattande genomgång av tutorial-uppdragen innan du ger dig ut i riktig strid. Detta är spelets svaghet såväl som dess styrka.
Själva vitsen med en simulator är ju att upplevelsen ska ligga så nära verkligheten som möjligt och då går det inte att dra ner på reglagen bara för att öka spelbarheten. Samtidigt känns det som om det blir för mycket att hålla reda på när man väl befinner sig i hetluften med tyska infanterister myllrande runt fordonet samtidigt som artilleri och fiendetanks manglar en med exploderande pansarskott. Den inbitne simulatorspelaren ger sig nog inte innan alla knappkombinationer sitter i ryggmärgen men själv orkar jag inte ta mig ända dit.
Grafikmässigt fungerar spelet och bra och det flyter på utan några större problem. Det tar inte andan ur mig men de lummiga slätterna och den lätta dimman skapar onekligen en vis känsla av realism och en förestående blodsutgjutelse. Kameran fungerar och det är inga som helst problem att få en överblick av omgivningarna. Plus i kanten för att man som förare kan ignorera löjliga små hinder som, buskar, staket, träd eller bostadshus. Tuta och kör bara, inget stoppar 30 ton rörligt stål på larvfötter.
En allvarlig brist är svårigheten att hitta sina mål. Man är knappast ensam på slagfältet och både vänner och fiender befinner sig bara ett stenkast bort. Men vilka av de grådaskiga infanteristerna är mina vänner och vilka är mina fiender? Hade det varit på riktigt hade jag förmodligen ställts inför krigsrätt, så många av mina kamraters liv som jag skördat när jag tagit det säkra före det osäkra. Att över huvud taget se någon alls är ofta ett problem och mer än en gång har jag hamnat bakom fiendens linje utan att inse detta. Resultatet är ofta en snabb död för besättningen.
Överlag är spelet dock köpvärt förutsatt att du gillar simulatorer. Det är trots allt svårt att köra stridsvagn och det är inte lätt att hålla sig vid liv under en eldstrid. Accepterar du detta kommer du nog att uppskatta Steel Fury. Kharkov 1942.
Du kastas rakt in i striden mellan människor och robotar. Det är ditt uppdrag att rädda mänskligheten, annars är det ingen särskild story bakom spelet. Till ditt förfogande har du en hel arsenal med vapen. Grafiken är okej men kontrollerna är jobbiga att komma ihåg eftersom de inte är som de brukar vara i den här typen av spel. Spelet blir gradvis svårare. Man får inte dö för många gånger, då blir det för knepigt att nå nästa level. Tyvärr är alla banor alldeles för lika varandra så det känns inget speciellt att gå vidare. Det roligaste i spelet är att köpa vapen, rustningar och att helt enkelt slakta monster. Jag själv hade förväntat mig lite mer av det här spelet, att man skulle få springa mer fritt, mer variation på banorna och coolare monster – men tyvärr?
Gears of war var ett av fjolårets absolut mest populära spel. Det var blodigt, mörkt, fartfyllt och välberättat. Och tvåan fortsätter på den inslagna vägen. Locust är lika elaka och otäcka som i ettan och bra mycket mer jobbiga. De insektsliknande jättekrypen har överlevt från det första spelet och hotar nu på allvar människorasens existens. Där Gears of war var jättesnyggt är Gears of war 2 ännu snyggare. Ett actionsspel i dess rätta bemärkelse. Det har riktats kritik på spelseriens extrema våldsamhet och till viss del får man hålla med. Gears of war är oerhört våldsamt. Men det är ett spel för vuxna, inte för barn. Och det märker man inte minst av storyn som känns ännu mer välberättad än föregångaren. Så om du inte är någon vän av kackerlackor och andra otäcka småkryp och helst vill utplåna dem från jorden yta så är det här ett spel för dig. I Gears of war två får du mosa kryp i tusental ...
Detta är ett riktigt bra och barnvänligt spel för de lite yngre samt oerfarna spelarna. Det är väldigt lätt att komma igång, precis som det bör i denna ålderskategori. I stora drag går spelet ut på att man ska städa bort skräp och för det får man poäng samt medaljer. För att komma upp i de 17 olika nivåerna krävs det även att man hittar nycklar. Nivåerna sker i en stigande svårighetsgrad. Under spelets gång stöter man på både flygande och hoppande "varelser" som man ska förinta eller passa sig för så man inte dör. De olika hjälpmedlen till detta är: bubbelpistol, bubbelboll, bubbelsköld, bubbelballong och med en snurrattack. Miljön för detta utspelar sig på olika semesteröar, där miljöerna stort sett ser detsamma ut.
Minus med spelet:
- Grafik som inte alltid hänger med.
- Inga stora förändringar varken i miljöer eller upplägg
- Justera kameran ofta så att den hamnade bakom Hugo istället för framför
Plus med spelet:
+ I barnens perspektiv att när man dör så måste man inte börja om från början, utan man återupptar spelet där man slutade, eventuella insamlade nycklar får man även det behålla.
+ Jätteenkelt att komma igång och inte många olika kommandon att hålla reda på.
Till betyget... Mina två 7-åringar tycker verkligen om spelet, de satt som fastklistrade framför TV:n, så enligt dem blir det en solklar 10:a. Vi vuxna tycker nog att det lutar mer åt en 5:a, men då har vi ju helt andra krav på vad ett spel SKA innehålla.
Rekommenderad ålder: från 12 år
Pandoras box är en spännande legend om asken som sägs innehålla all världens ondska, plågor och sjukdomar. I spelet är det just den asken som man i inledningen råkar öppna på et museum i New York. Och ut kommer allsköns mytologiska varelser som varulvar och jättelika gripar som ställer till sån förödelse att 9/11 framstår en gäspning. Låter som en bra story, eller hur? Tyvärr är spelet uselt. Det som hade kunnat bli så bra och annorlunda är embarmligt undermåligt. Det är linjärt rakt igenom och fiender och mycket runt omkring känns scriptat. Det är ologiskt, fult och repetitivt. Det känns som att tillverkarna satsat alla pengar på att anlita duktiga manusförfattare och använt de korvören som blivit över på spelprogrammerarna. Om Pandoras box funnits på riktigt så är jag övertygad att Legendary funnits med som en av plågorna.
Rekommenderad ålder: från 7 år
Som värmlänning kan man inte annat än att älska rallyspel. Jag vet inte hur många timmar jag har tillbringat tillsammans med en force feedback-ratt och Colin McRae Rally.
När spelet börjar får du en summa som du ska köpa en bil för och sedan måste du tjäna ihop till mer för att kunna uppgradera och reparera bilen, och det är rätt svårt att tjäna nog med pengar.
Rally Extreme är ganska likt CMR, med stora möjligheter att ställa in din bil precis som du vill. Saker som att byta däck och ändra olika parametrar på bilen får stor betydelse i racen.
Tyvärr hade jag lite tekniska problem med grafiken i spelet, men det berodde mer på min hårdvara än på spelets grafikmotor och spelet är betydligt snyggare än det visade sig vara på min dator.
Sammanfattningsvis är Rally Extreme är helt okej, även om jag fortfarande föredrar Colin McRae.
Familje- och party-spelen har länge varit Playstations och Nintendos domäner, men nu har även Xbox fått upp ögonen på den här marknaden. Scene it känns till viss del som en rip off på Playstations Buzz. Fyra kompisar skall tävla i filmkunskap och som hjälp har alla en varsin buzzer med fem olika knappar för svarsalternativ. Själva tävlingsmomenten känns faktiskt mer varierande och bättre än i Buzz. Visserligen behöver man inte ha en fil.kand. i filmkunskap, men att du är lite av en filmnörd skadar inte. Vissa av frågorna hänvisar till väääldigt gamla filmer. Det bästa av allt – har du inga kompisar som vill spela med dig – så kan du koppla upp dig på Xbox live och spela där.
Storsäljande filmer har en viss tendens att dyka upp som mer eller mindre lyckade datorspel. Spiderman utgör inget undantag från den regeln, det här är inte det första spelet med spindelmannen som tema.
Spelet är snyggt gjort, att klättra och svinga på och mellan väggar är kul en stund och det finns en story med engagerande uppdrag.
Samtidigt tycker jag att kontrollerna för striderna är ganska enkla i förhållande till vad som faktiskt sker på skärmen.
Spiderman – Web of shadows fungerar nog allra bäst för filmfansen, som inte kommer att sakna något. Vi andra kan ha ett visst nöje, men personligen kommer jag nog inte att återvända så många gånger.
När jag startade Valkyria första gången var det som slog mig det faktum att den är animerad och att den verkade ha en välutvecklad story. Att den var animerad var lite kul som kontrast till en del andra spel där man kan räkna pormaskar på spelfigurerna. Vad gäller storyn, så är jag vanligtvis inte så mycket för story som för action, men den här gången skulle jag i alla fall ge den en chans.
Men jag tröttnade rätt snabbt. Kanske för att jag är lite för gammal för målgruppen, kanske för att storyn tog 25 minuter av den första halvtimmen...
Valkyria Chronicles är trots krigstemat nog betydligt roligare om man är 10-12 år. Spelet är enkelt, när man väl lärt sig kontrollerna så är det snabbt gjort att skjuta motståndarna ur stövlarna.
Förloppet utgår hela tiden från krönikan där spelsekvenser varvas med ett flertal animerade scener som beskriver vad som händer.
Själva striderna är väldigt kontrollerade och du har inte mycket valfrihet, ännu ett faktum som talar för en yngre målgrupp. Tråkigt då att den bara finns med engelska och japanska som språk.
Året är 2023 och du, Alcide Nikopol, återvänder till jorden efter 30 år i nedfryst tillstånd ute i rymden. Mycket har hunnit hända under tre decennier. Frankrike styrs av någon vansinnig blandning av diktator/överstepräst, regeringen kontrollerar all information och befolkningen lever i fattigdom. Dessutom har en gigantisk svävande pyramid parkerat över stan och din farsa är försvunnen. Låter det mystiskt? Det är det och också men fasen vad bra det är.
Storyn baserar sig på ett gäng grafiska romaner av författaren Enki Bilal men du behöver inte ha läst dessa för att uppskatta detta äventyrsspel.
Det handlar mycket om problemlösning, lite i samma anda som Sinking Island, vilket förklaras av att samma utvecklare ligger bakom. Ledtrådar ska hittas, objekt ska plockas upp och användas vid rätt tillfälle för att komma närmare målet. Nikopol är dock långt bättre än Sinking Island både vad gäller grafik, story och ljud.
Miljöerna bjuder på en blandning av futuristiska såväl som nutida, historiska och rent fantasibaserade inslag. Objekten inbjuder till undersökning och undersöka måste du om du vill komma vidare i spelet. Här kan det bli irriterande eftersom det är ganska lätt att missa något bland alla snygga detaljer. Då sitter du fast och måste gå tillbaka vilket är ett litet minus, men miljöerna är å andra sidan värda att se två gånger.
Annars är uppgifterna som måste lösas både varierande och spännande. Det kan handla om att undkomma vakter, avkoda passerkort eller köra tåg. En del uppgifter är tidsbegränsade och lyckas du inte lösa dem i tid dör stackars Nikopol.
Kameran hänger med bra och karaktärernas rörlighet är fullt tillfredsställande. Ibland följer huvud och kropp inte riktig med varandra men det bjuder jag på, liksom en och annan smådassig ljudeffekt och det faktum att spelet gärna fått vara lite längre.
Spela spelet och alla gåtor kommer att få sina svar. Nikopol: Screts of the immortals är ett spel som måste spelas.
De som är gamla nog minns den klassiska Rubiks kub som kom i början av 80-talet. Vansinnig idé som gick hem hos de flesta, och nu har vi kommit till 2000-talet och kuben har flyttat in i datavärlden.
Det finns många olika spel på flera nivåer och för hela familjen att lära känna.
Vi börjar med "Rubik's Cube", här kan du lära dig hur du löser den klassiska kuben med några enkla handgrepp, leta fram den gamla kuben bara och kör på. Du kan även lösa kuben på skärmen i en datoriserad variant.
I "Fit" ska du flytta kuber som ska passa in i hål i en vägg som flyttar på sig. I "Switch" ska du byta ut vissa kuber mot andra för att lösa ett pussel. Du ska lära kuberna rätt väg i "Guide" och i "View" ska du bygga ett mönster som ska se rätt ut från flera olika håll.
I "Deconstruct" kan man spela själv eller mot en medspelare, här ska du riva ner kuber som står i en formation. Spelar du själv ska du få tillräckligt många poäng för att ta dig vidare till nästa nivå, fast roligast är det ändå att vara två och försöka slå varandra.
"Create" var ett av spelen jag inte riktigt förstod, men meningen är att du ska bygga mönster av kuberna. Även "Compose" hade jag svårt att förstå där du skulle lära kuberna att spela melodier. Men båda dessa spel är nog för de yngre spelarna som inte vill spela på tid.
Jag älskar pusselspel, exempelvis Tetris, så det här spelet passade mig som handen i handsken och jag rekommenderar det starkt, en varning dock för att det kan bli beroendeframkallande och när du väl sitter där kan klockan bli både två och fem på natten innan du inser det.
Betyget dras ned något av att banorna tyvärr tar slut alltför fort och jag hoppas att det snart kommer en uppdatering med nya banor som jag kan lösa.
Plattform: PC och Nintendo DS (finns även till WII, PS2 och XBOX 360)
Cirkapris: 329:-
Rekommenderad ålder: från 7 år
Samma spel men ändå så olika. PC-spelet är en höjdare som är riktigt bra gjort och det har dessutom en fantastiskt bra grafik. Till Nintendo DS är det inte hundraprocentigt. Framförallt blir det mycket svårare med både hoppning och dressyr. Förvisso är inte proffsnivån så enkel på PC heller men på Nintendo DS river jag vartenda hinder. I spelet ska man inte bara rida hästen och tävla, utan man ska sköta om den också. I PC-spelet känns det naturligt att mocka ur boxen och kratsa hovar och det går ganska snabbt men i DS-versionen tar det ändlöst lång tid att kratsa hovarna eller att hitta den rätta matsammansättningen eller lista ut vilket humör hästen är på för att man ska kunna ge rätt massage.
PC-spelet är riktigt bra medan man lätt kan vara utan DS-versionen. Ett plus till DS-versionen ges ändå för att instruktionerna ges på svenska.
PC-versionen får betyg 7 och DS-versionen får betyg 3.
I några av mina allra svagaste stunder har mina tankar flutit iväg mot att lämna allt bakom mig och ge mig av från alla måsten och kansken för att, endast åtföljd av ett 18 meter långt släp fyllt med torrmjölk eller TV-apparater, lägga mil efter mil under mig i jakten på den perfekta verkligheten. Kort sagt, att bli lastbilschaffis.
För att inte förstöra eventuella framtidsutsikter testade jag för säkerhets skull Euro Truck Simulator på PC först. Det första som slår en är att grafiken faktiskt är rätt bra. Dock märkte jag snabbt att ”lugnet och friheten i en lastbilshytt” snabbt förvandlas till ”tristessen i en lastbilshytt”, när jag för tredje gången på en halvtimme måste leverera något fullkomligt oväsentligt till den enda (!?) gatan i München.
Spelet bygger på att man köper en lastbil, tar på sig ett antal uppdrag för att tjäna pengar, skaffar sig licens för att köra brandfarliga ämnen, tjänar ännu mer pengar, får tillgång till nya länder (från Portugal i sydväst till Polen i nordost), uppgraderar sin lastbil och tjänar mer pengar.
Det enda man behöver hålla reda på är att lasten kommer fram hel till lastkajen, att dieseln inte tar slut och att föraren inte somnar. För övrigt är det lika stor chans att man själv somnar framför skärmen som att gubben i spelet somnar.
Euro Truck Simulator skulle jag endast rekommendera till ett fåtal grupper av människor: Min värsta fiende, personer med sömnsvårigheter och personer som njuter av självplågan. Och gillar man lastbilskörning i verkligheten är jag rädd att upplevelsen i Euro Truck Simulator blir en ännu större besvikelse och betyget för Euro Truck Simulator kan inte bli bättre än 4 truckerkepsar av 10 möjliga.
Ålder: från 12 år
Jag vet inte om jag valde fel som nybörjare på den här typen av spel när jag satte mig med Rhiannon - Curse of the four branches. Men jag är inte särskilt imponerad utan tröttnade efter en kvälls frustrerade försök att komma vidare. Då hade jag ändå en expert vid min sida som hjälp.
Rhiannon bygger på keltisk mytologi och det låter ju bra. Som spelare är du Chris, god vän till en familj vars dotter Rhiannon börjat se och höra mystiska saker på gården där familjen bor. Familjen reser bort och du ska som husvakt försöka lösa mysteriet med det ondskefulla spöke som tycks hemsöka området. Genom att vandra runt, klicka på olika föremål och meddelanden och ta dig in i olika rum och byggnader på gården ska du lösa gåtor som ska leda fram till ett svar och förhoppningsvis få väck spöket.
Men jag fattar inte. Vissa saker jag hittar, kan jag plocka upp. En tändare och en hög med ved kan jag spara för att så småningom tända en brasa i huset. Men det går inte och när jag kollar fusksajter på nätet får jag veta att jag behövde ytterligare en pryl för att kunna tända.
Jag hittar en död mus som jag kan ta med mig. Men enda poängen med det är, efter vad jag kan förstå, att spola ner den i toaletten. Jag kan klinka på ett piano, men har jag någon nytta av det i spelet?
Andra saker kan jag klicka på men inte plocka med mig. Jag hittar olika kemikalier, en skruvnyckel, i trädgården ett speciellt äpple... Men jag kan inte spara det. Enormt frustrerande!
Ett stort plus för musiken och ljudeffekterna, dock; det är mystiskt och spännande och det är rent ut sagt skitläskigt när jag försöker gå ut ur huset men blir hindrad av anderöster som viskar i mitt öra så håret reser sig i nacken.
Men det hjälper inte. När jag till slut tröttnar och stänger av, säger dataspelsexperten vid min sida tröstande att "det var faktiskt inget särskilt bra spel, och grafiken hör hemma på 90-talet".
Jag kommer säkert att ge mig på Rhiannon igen, beväpnad med mer tålamod. Men ska du ge en julklapp till någon som gillar gåtor och keltisk mystik, så välj något annat.
Plattform: Multi Cirkapris:599 :- Rekommenderad ålder: från 12 år
Som James Bond har man rätt att döda – och det får du göra i det här spelet ...ofta. Spelet följer sin filmiska förlaga och är våldsammare, blodigare och snabbare än någonsin. Och action finns det gott om. Bakom varje nytt hörn inträffar det stora explosioner eller något annat dramatiskt. Spelet är bitvis riktigt snyggt, men vid andra tillfällen känns det som speltillverkaren fuskat. Eftersom att det bygger på en film så är spelet besvärande linjärt. Dina fiender är allt annat än smarta, AI:n kunde det jobbats lite mer på. Men på det hela taget är det ett spel som jag gärna njuter av några timmar, sörplandes på en Dry martini – shaken not stirred förstås ....
En gång i tiden svor jag att aldrig köpa mig en konsoll, i synnerhet skulle jag aldrig köra en 3D-skjutarspel på konsoll. Nu har jag brutit det löftet. PS3 är inköpt och shootern FarCry 2 är laddad.
Och det ska sägas att kombinationen storbilds-tv, FarCry och PS3 fungerar rätt bra. Grafiken är läcker, och allt är enkelt att få igång, jämfört med PC-spelens ständiga teknikelände.
FarCry skiljer sig från andra skjutarspel främst genom att det utspelar sig i Afrika bland legosoldater, miliser och malaria. Just det sistnämnda höll på att driva mig till vansinne innan jag fick tag på medicin och kunde hålla mig på fötter. Friheten i spelet är annars, om man bortser från den irriterande malarian stor. Man kan röra sig över stora ytor, vare sig man har ett uppdrag eller inte att utföra.
Multiplayer har jag inte ägnat så mycket tid åt än, att slåss med en gamepad i stället för mus är inte helt enkelt, och de gånger jag gett mig ut på nätet har jag fått storstryk, men jag räknar med att det inte ska bli ett bestående problem...
Jag minns att jag hade inte mycket till övers för FarCry 1, men tvåan är jäkligt kul och den kommer att räcka ett bra tag.
Plattform: XB360 Cirkapris: 599:- Rekommenderad ålder: Från 12 år
Ett av höstens mest efterlängtade spel är här – fantasyspelet Fable II. Jag hyser blandade känslor för detta spel. På många sätt är det ett hafsverk – grafiken på karaktärerna är rätt trist, spelet är i vissa fall rätt linjärt och det är alldeles för enkelt. Men ändå ... på något sätt har det en alldeles egen charm som är svår att värja sig emot. Det är en Charles Dickens-inspirerat saga där dina handlingar, goda eller onda, spelar stor roll för hur historien utvecklar sig. Och världen är stor, inte så stor som World of warcraft-världen, men ändå så pass stor att det känns levande. Fable II passar bra när vintermörkret lägger sig och du vill krypa upp i soffan och in i en annan värld – romantisk och sagolik.
Rubiks Puzzle world DS
Trackmania DS
