Lars Martin Johansson är tillbaka trots att det gått tre år sedan han pensionerade sig från jobbet som högste chef för rikskrim. Han är emellertid fortfarande välkänd och aktad bland före detta kollegor och det är förmodligen det som räddar livet på honom precis när han ska sätta tänderna i en korv från Sveriges bästa korvkiosk. En piketpatrull befinner sig på samma ställe och märker att Johansson ligger avsvimmad i sin bil och man tar honom till sjukhus.
Lars Martin Johansson, som gjort sig känd tack vare sitt goda minne och förmågan att se runt hörn, får när han vaknar upp efter hjärnblödningen erfara att många av hans tidigare förmågor försvunnit eller försämrats avsevärt.  Fast när hans läkare kommer till honom med ett 25 år gammalt mordfall som preskriberats bara några veckor tidigare, så kommer den gamla nyfikenheten åtminstone tillbaka och tillsammans med gamle vapendragaren Jarnebring så börjar han nysta i historien.
Jag anser att Leif GW Persson är en Sveriges bästa deckarförfattare, långt bättre än Liza Marklund, Camilla Läckberg med flera. I egenskap av
kriminolog och professor på Rikspolisstyrelsen är det en författare med gedigen bakgrundskunskap i hur polisen arbetar. Dessutom brukar hans böcker ha verklighetsbakgrund och enligt intervjuer jag läst med Leif GW Persson så har han även hittat inspiration till flera av huvudpersonerna inom polisen. I boken ”Den döende detektiven” varvas spänning med humor och även existentiella frågor. Ska Lars Martin, som alltid levt utifrån mottot ”gilla läget”,  gilla läget?

Niklas Ekdal, före detta politisk chefredaktör på Dagens Nyheter, är aktuell igen. Denna gång med den andra boken om polisen Johanna Tott som nu blir inblandad i sin guddotters mystiska försvinnande i Oxford. Ungefär samtidigt mördas en man på en psykavdelning på ett sjukhus i Stockholm, en man som skrivit märkliga historier om kastrerade människor. Johanna Tott, skjutjärnsjournalisten Kalle Holm på Aftonbladet och My, mamma till den försvunna flickan, blir inblandad i händelser som direkt kan härledas till läkemedelsindustrin och deras profithunger. Mycket i boken är förstås ren fiktion men samtidigt är det också tydligt att boken har en verklighetsförankring som alla svenskar kanske inte är medvetna om, nämligen tvångssteriliseringar och försök på ”sinnesslöa” . Tvångssteriliseringarna hade sin utgångspunkt i makarna Myrdahls bok ”Kris i befolkningsfrågan”. Samtidigt som de oroade sig för minskat barnafödande i Sverige, så ville de införa tvångssteriliseringar av ” sinnesslöa” av rent ”arvshygieniska” skäl. I dag känns det här helt verklighetsfrämmande men trots det så pågick tvångssteriliseringarna ända fram till början av 1970-talet. Nu kanske någon tror att detta är en politiskt färgad bok. Säkerligen kommer någon att uppfatta den som sådan men jag upplever den som en oerhört spännande deckare som tar utgångspunkt i en mörk del av den svenska historien.

I ett hus på Star street i Dublin bor en udda skara människor som var och en bär på en hemlighet. Helt plötsligt får de oväntat besök av ett väsen som kan färdas mellan lägenheterna och dessutom läsa deras innersta tankar. Helt plötsligt är inte livet som det varit, utan saker och ting ställs på sin spets som de boende på Star street måste ta ställning till. Jag är en hängiven fan av Marian Keyes lättsamma och ofta roliga skildringar av hur livet ibland kan te sig men att blanda in ett okänt väsen, ja kanske ett spöke som den allseende berättaren, känns både överdrivet och onödigt. Boken i sig, som vanligt med många intressanta karaktärer, hade hållit måttet utan det allseende spöket. Dessutom, och det tycks vara ett problem för författare som stigit i popularitet, så blir hennes böcker allt tjockare och jag frågar mig om det verkligen ska vara nödvändigt?

Visbypolisen Maria Wern blir svårt misshandlad när hon själv försöker hindra en misshandel av en pojke, som avlider av sina skador. Eftersom hon själv varit inblandad får hon inte delta i den utredningen. Kort därefter påträffas en sjuksköterska som blivit bestialiskt mördad och detta följs av ytterligare mord som verkar vara utförda av samma person. Någon koppling mellan offren tycks emellertid inte finnas. Anna Jansson har ju skrivit flera böcker i Gotlandsmiljö om Maria Wern och det har även blivit en tv-serie men detta är min första bekantskap med henne. Stilen och sättet att berätta tycker jag påminner om andra svenska deckarförfattarinnor. Hon lägger ut ledtrådar och villospår på ett ganska finurligt sätt och sammantaget tycker jag det är underhållande och bitvis spännande läsning.

En bok om ingenting men samtidigt allting. Enligt Babben är det här ingen memoarbok men det är ändå en väldigt självutlämnande bok om hennes liv så här långt. Hon berör sin utbrändhet, skilsmässa, barnupfostran och sin övervikt. Hon bjuder läsaren på en resa mellan djupaste allvar och hysteriskt skrattande. Den allra allvarligaste historien avslutas vanligtvis av något citat från ett av hennes många stå-upp-framträdande, vilket innebär att den där korta stunden av allvar snabbt förbyts till hysteriskt fnittrande.
När hon berättar om sockerberoende och ideliga bantningsmetoder, läkare som upplyser henne om att hon faktiskt är överviktig (om hon nu skulle ha missat det) så kontrar hon med citat som exempelvis ”Nu är jag så trött på bantning så nu tänker jag ägne mi åt det jag är bäst på: nämligen att hjälpe andre att gå upp i vikt. Grundkursen heter ”Fet på fyrtio dagar”.

Yi Young, som kom till Sverige som 14-åring, ska i en tv-dokumentär avslöja vad som egentligen hände när hon kom till Sverige. Efter att första avsnittet sänts, som blir mycket uppmärksammat och antyder att sensationella avslöjanden kommer att göras, får Yi en brutal och bisarr varning och hon tvingas försvinna. Viggo Sjöström, dramatiker och f.d polis, får märkligt nog uppdraget att hitta henne och än märkligare är vem som är uppdragsgivare. Viggo får snart klart för sig att många helst ser att Yi inte hittas och att det som ska avslöjas i dokumentären utgör ett så stort hot för vissa att de helst ser Yi som död. Efter 20 sidor tycker jag det verkar lite trevande, efter 40 sidor känns det sisådär, efter 60-70 sidor är jag fast och slutbetyget för Åsa Lantz blir ”Skitbra”! Det är en fantastiskt bra skriven bok, hård, brutal, angelägen men också med stänk av humor. Allting känns i det närmaste perfekt och det är definitivt en av de bästa svenska spänningsromaner jag läst.

Johan Theorins tredje roman i den prisade serien om Öland gör säkerligen ingen besviken. Som vanligt är det en blandning av saga, spökhistoria, deckare och relationsroman. Per, som har ett misslyckat äktenskap bakom sig har ärvt en stuga i Stenvik. Han har ett kärlekslöst förhållande till sin far, som har ett mystiskt förflutet och hans dotter lider av en svår sjukdom. Vendela, som en gång i tiden lämnade Öland, flyttar in i sin nybyggda villa i Stenvik tillsammans med maken och författaren Max som, milt sagt, kanske inte är den trevligaste personen i världen. Na vet i hjulet är gamle Gerlof som lämnat äldreboendet och flyttat tillbaka till sin stuga och ofrivilligt blir granne med de nyinflyttade. Blodläget är en mycket stark bok om möten mellan människor, märkliga livsöden, konsekvenser av vilka val man gör och minst lika bra som de tidigare.

Victoria Fors, biträdande jurist på en advokatbyrå i Stockholm, hittas död i advokatbyråns kök. För polisen blir frågan först om hennes död orsakades av någon och – om så var fallet – av vem. Petra Wester, advokat på byrån och chef över Victora Fors, inleder en egen internutredning som avslöjar både hur lite hon visste om henne, sin fästman tillika advokat på byrån och andra aktiviteter på byrån. Detta är Anna Bovallers andra kriminalroman med Petra Wester i huvudrollen. Den förra, som jag inte läst, kom för mindre än ett år sedan! Svärmaren är en deckare enligt standardformulär A men den är inte helt oäven och slutet är definitivt överraskande. Gillar man Camilla Läckberg så gillar man säkert den här.

Anita Salomonsson debuterade först som 59-åring men har redan hunnit till sin tionde roman. Med rötterna djupt i den västerbottniska myllan skildrar hon här ett kvinnoöde under det tidiga 1800-talet. Margareta Johansdotter har fött och mist tre barn och livet blev inte som hon tänkt sig. Då dyker plötsligt en ung man upp som gjuter nytt liv i både Margareta och hennes man … fast på olika sätt.

Ännu en Dalziel (uttalas Di-ell för den som undrar) & Pascoeroman. Dalziel är tillbaka på jobbet efter vakansen men vissa, inte minst Pascoe, ifrågasätter om han verkligen är vid full vigör och tankeförmåga och han känner att hans kejsarstyre är hotat. När han sedan blir kontaktad av hustrun till en sedan länge försvunnen polis gör han, förefaller det, vissa felbedömningar och hans auktoritet vacklar än mer. Reginald Hill har skrivit ännu en lysande deckare. Boken utspelas under 12 timmar och påminner lite om tv-serien 24. Upplägget är genialt och man får parallellt följa de olika karaktärerna, som innefattar politiker, den organiserade brottsligheten, korrumperade poliser och yrkesmördare, vilket ger en garanterad läsfest för både gamla och nya Dalziel-fans.

Advokaten Mickey Haller ärver klienter av en kollega som brutalt mördats. En av klienterna är välkänd i filmbranschen och Haller, som tvingats ta ett sabbatsår för att få ordning på sina missbruksproblem, är helt plötsligt i hetluften samtidigt som han känner att svaret på vem som mördade hans kollega, finns bland klienterna han precis tagit över. I ”Gatans lag” låter Connelly Haller stöta på en av hans gamla figurer – polisen Harry Bosch. Det är ett kul grepp även om det känns ovant att uppleva Bosch ur Hallers ögon. I övrigt erbjuder boken en typisk Connelly-upplevelse – en deckare av god kvalitet med en oväntad vändning precis när man tror att man tror att man hittat lösningen på egen hand.

Mötet med Vish Puri, även kallad Bullen, är framför allt ett möte med Indien. Författaren är bosatt i Indien och lyckas verkligen att skildra Indien så att man nästan känner sig som man är där. Det handlar inte bara om indisk mat, vilket förvisso huvudpersonen är extremt förtjust i, utan man får även en inblick i landets kaotiska och korrumperade styre.

Bullen, Indiens mest diskrete privatdetektiv enligt honom själv, kan snarast liknas vid Hercule Poirot. En underfundig och timid man som lyckas lösa det till synes omöjliga fallet med den försvunna tjänsteflickan och likt Agatha Christies böcker så blir det heller inte något olidligt spännande bok. Däremot kan man mycket väl läsa boken för att få en känsla av Indien.

I ytterligare en roman om Tom Thorne vid Londonpolisen ställs han inför
jakten på en seriemördare som går i sin fars fotspår men sonen riktar in
sig på barnen till sin fars offer. Sonen visar sig dock vara betydligt
smartare än fadern och lyckas gång på gång överlista Thorne och hans
kolleger. Thorne blir snart tvungen att inse att ingenting är vad det
verkar vara. Mark Billingham bjuder sin vana trogen på förstklassig
underhållning. Smart, snyggt och med en stänk av underfundig brittisk
humor. Helt klart något av det bästa som kommer från de brittiska öarna
just nu när det gäller kriminalromaner.

Lauren Weisberger slog igenom med buller och bång med boken ”Djävulen bär Prada”, vilken baserades på hennes egna erfarenheter som assistent åt Anna Wintour, chefredaktör för amerikanska Vogue. Diamanter är för evigt är ingen bok som erbjuder några smaskiga avslöjanden utan känns snarare som ett försök att kopiera ”Sex and the city”. Boken handlar om de tre vännerna Leigh, Emmy och Adriana. Tre karaktärer som har stora likheter med huvudpersonerna i ”Sex and the city” men med den skillnaden att de är en aning yngre. De har New York som spelfält men en drar till Los Angeles (precis som i Sex and the city). Därmed inte sagt att det här är en dålig bok. Den når förvisso inga himmelska höjder men den erbjuder ändå underhållning för en stund.

David Hunter är en brittisk rättsantropolog som är på väg tillbaka efter ett traumatiskt mordförsök som gett honom fysiska men också mentala sår. Han blir bjuden till Tennessee av sin gamle mentor Tom Liebermann, ofta anlitad av polisen i samband med mordutredningar. När man hittar två lik inom loppet av några dagar och kan konstatera att båda är torterade på samma sätt och även mördade på samma – oklara - sätt står det klart att man söker en seriemördare som, förstår man snart, har ägnat många åt att döda. Simon Becket är en ny bekantskap för mig. Dödens viskningar är en helt okey thriller men inte mer. Lite trälig emellanåt med för mycket tekniska detaljer. Jag tycker inte heller att Becket lyckas skapa någon större spänning. Men det är en bra historia och ett överraskande slut.

Efter tio år av tystnad har Mankell dammat av sin ”gamle” hjälte Kurt Wallander och gammal är just vad Wallander känner sig. Bland kollegorna återstår endast Martinsson och den koleriske teknikern Nyberg. Övriga har antingen gått i pension eller flyttat. Wallander mår inte bra, inte heller exfrun Mona eller exälskarinnan Baiba från Riga. Mitt i alltihopa försvinner Lindas svärfar spårlöst och Wallander ombeds att hjälpa till privat med att hitta honom. Jakten efter den försvunne före detta örlogskaptenen Håkan von Enke för honom både till Köpenhamn och Berlin, ständigt med känslan av att bli lurad av de som egentligen ska hjälpa honom att hitta von Enke. Wallander har aldrig varit någon muntergök men det har funnits ett tempo i böckerna som gjort att de varit svåra att lägga ifrån sig. Jag tycker inte ”Den orolige mannen” når upp till de tidigare böckerna och dessutom är den dystrare och mörkare än någonsin tidigare. Jag undrar om det verkligen var nödvändigt att damma av Wallander efter över tio års frånvaro. Det hade känts bättre att minnas honom som han en gång var.

Hon har ett vackert språk Jessica. Vackert och melankoliskt. I sin andra bok ”Nattfjäril” tar hon avstamp i en riktig händelse på Hotel del Coronado i San Diego i Kaliforninen i november 1892.
Vem är den unga kvinnan som hittas död utanför hotellet? Och hur dog hon? Coronern Henry Stetson säger självmord men var det verkligen det? Stämmer namnet i hotelliggaren och varför dyker aldrig brodern upp?
Det här är ingen deckare men ändå så är det med viss spänning man upplever när sanningen nystas upp.

Ena halvan av underbara komikerduon "Mia och Klara", Mia Skäringer, samlar här krönikor ur tidningen Mama, och delar ur sin blogg. Först känner jag igen mig. Sen vill jag bli bästa kompis med Mia Skäringer. Sen värjer jag mig: hjälp, vad mycket känslor! Men det är under huden, det är humor och ångest och värme om vartannat. Framför allt är det äkta och det är en verklighet som de flesta kan känna igen sig i. Som när hon redan i första krönikan ger läsaren en smäll i magen när hon skriver om sorgen efter separationen och om svårigheterna när ny kärlek, ny lycka faktiskt dyker upp. Hur en ny enhet bildas. "Vi är ihoplimmade. Sydda med stygn som äter upp sig själva med tiden. Två kantstötta serviser som slagits sig samman till en. En kopp med stora blommor. Ett fat med små. Blommor som blommor. Vi gör så gott vi kan och Gud ska veta att det fan inte har varit lätt." Det här är läsning för oss som inte har Ikeaordning i förrådet eller en tvättkorg till varje ton i färgskalan. Vanliga, kåta, trötta, spralliga fiskpinneföräldrar som hittar glädjen ibland, där i kaos. Livet är för jävla jävligt ibland. Men i det stora hela så reder vi ut det, om vi bara får göra det på vårt eget sätt. Så menar Mia Skäringer. Tror jag. Jag ska fråga henne så fort vi blivit bästa kompisar.

På omslagsbilden håller en kvinna i slime som gilder undan hennes fingrar. Den här diktsamlingen är på samma vis undflyende, glider en ur händerna men klibbar ändå fast på något vis. Människorna är bara han, hon, du eller jag, orden flyter på sidan som i vakuum.
Men längre fram i samlingen dyker också namngivna, beskrivna platser upp i dikterna och det känns befriande med bilder att fästa tanken vid: ”över torget kring fontänten svävar röda lyktor / i denna råkalla fukt som gör min svarta yllekappa plötsligt motiverad / skrattande kastade han sig ner på sängen / eller nej: så var det inte, jag skrattade / han väntade på oss i korsningen Métro Belleville”.

Okej, jag erkänner direkt: Den här boken provocerar mig något oerhört! Och kanske är det vad journalisten Anders Bolling är ute efter när han raljerar över människors domedagsprofetior. När han gör sig lustig över den globala oron för att det snart går överstyr, med regnskogarna och ozonhålet och mänskligheten och hela baletten. Det är lugnt, menar Bolling. Människan är inte korkad, vi är överlevare. Vi har fixat det förut och vi kommer att fixa det nu också. Och det kanske är raljerandet som stör mig. Att han skrattar lite åt oss som tror att vi skadar vår planet på ett ohållbart sätt. Att han tror att det löser sig självt, eftersom vi är medvetna om att det är dumt, det vi håller på med. Han hänvisar till fall där vi upptäckt, hindrat, stoppat, gjort skillnad. Det löste sig ju, menar han. Ja, eftersom rädda människor sa ifrån i tid och hävdade just detta: "Det går åt skogen om vi inte gör något". Nog med olyckskorpar som kraxar, tycker Bolling. Fler korpar behövs, tycker jag. Det här är både blåögt och nedlåtande och på sina håll direkt okunnigt.